Unesco LUCS tematiska medlemsmöte den 22 februari i Eskilstuna lyfte under två timmar frågor om lokal samverkan mellan olika aktörer.
Att få till samverkan mellan olika aktörer som önskar stödja varandra utifrån målet att stärka social hållbarhet i ett visst område och på en viss plats är själva idén bakom föreningen Unesco LUCS. Hur kan till exempel en kommun och högskola stärka en gemensam kunskapsutveckling? Vilken plats finns för föreningar och civilsamhälle i ett upplägg för samverkan? På vilka sätt bör en samverkan/samproduktion organiseras upp eller räcker det med en anda av ”Just do it!” – att våga pröva och testa något nytt?
I föreningen Unesco LUCS blandas olika typer av medlemmar med olika kunskaper, olika perspektiv och olika makt att bidra till en samhällsförändring. Just formella och informella maktförhållanden var några reflektioner som inledde detta samtal. Politiker som är del av en representativ demokrati måste t ex i större utsträckning våga stå upp för obekväma beslut, samtidigt som både politiker och tjänstemän erkänner och synliggör den ojämlika maktfördelningen av resurser i samhället.
Något som behöver betonas i samverkan är själva människan, och att ingen aktör ska vara viktigare än någon annan. Samverkan är något som vi måste sträva efter varje dag och det utmanas idag av samhällets ökande individualisering och enskildas egoism. Samverkan kräver också både tydlighet och tillit. Man måste kunna lita på varandra om man ska våga samverka. Unesco LUCS kunskapspilot ”Flyktingguide/Språkvän” gavs som exempel på ett arbete för att bygga tillit.
Fina ledord som samsyn och medskapande bör också utmanas av det som drastiskt skulle kunna formuleras som ”samsyn är ingen syn”. Bakom en strävan efter konsensus riskerar våra skilda utgångspunkter och perspektiv att gömmas, istället för att olika perspektiv och skilda idéer förs fram i ljuset. Det är alltför mycket samverkan som blir på låtsas. Det blir alltför sällan ”med och av” de målgrupper som borde involveras i samverkansarbetet.
Vikten av att ha ”örat mot marken” betonades också, liksom vikten av att involvera de boende i organisering av det som ska göras och utvecklas. Här har civilsamhällets organisationer och föreningslivet en mycket viktig roll. Det handlar om den lokala platsen och det levda livet mellan husen, arbete, bostad och hur skolan till exempel fungerar för elever och lärare. Både privata och allmännyttiga bostadsbolag är idag engagerade i den sociala utvecklingen i områden med socioekonomiska utmaningar.
Det finns en rad olika institutionella hinder som försvårar samverkan. Forskarsamhället och akademin uppmuntrar till exempel inte samverkansuppdrag med samhället utanför. Karriärmässigt är det inomvetenskapliga artiklar och publiceringar i forskartidskrifter som till stor del fortfarande premieras. Forskare måste göra ansökningar om medel för forskning och kan inte ägna sig åt samverkan som inte ger något tillbaka till dem själva eller till sin arbetsplats.
Linda Jonsson från Mälardalens högskola berättade om påbörjad samverkan mellan högskolan och några kommuner för att erbjuda förskolelärare kombinerad utbildning och anställning. Lokala högskolor och universitet konkurrerar idag om att kunna ge fortbildning och kurser för yrkesverksamma i t ex offentlig sektor. Detta kräver organisering och kontakter mellan olika aktörer både regionalt och ute i landet. Om arbetsplatserna sedan drar ned på personal har de inte tid för att ta emot studenterna vilket påverkar tanken om ökad samverkan mellan kommuner och de regionala lärosätena.
Högskolor, folkbildningen och andra kunskapsorganisationer måste möta upp de människor som vill lära sig mer om samhället och varför det ser ut som det ser ut. Det handlar både om utbildning, bildning och att hitta fram till ett gemensamt språk. Det finns ett ökat behov av att deltagare får stöd för att kunna bygga upp sitt samhällsengagemang och att organisera upp samhällsarbetet.
Eskilstuna kommun är tillsammans med Mälardalens Högskola (samt Västerås stad, Region Sörmland, Region Västmanland) med i det regionala samverkansorganet Samhällskontraktet. Marita Skog från Eskilstuna kommun berättade om tankarna bakom Samhällskontraktet och hur man organiserar upp en mer långsiktig samverkan.
Projektifieringen innebär konkurrens om tillfälliga medel och samverkande styrning riskerar att inte bli av om man inte får extra resurser. Det blir lätt ett spel om makt och pengar som drabbar ambitionen att få till samverkan. Vad händer till exempel med samverkan kring välfärdsfrågor i en stadsdel, även då staten inte går in med extra medel? Går det att få till en samproduktion av välfärd på riktigt, en samverkan som sker inom den ordinarie verksamheten?
Ibland måste man trolla med knäna och att sakna stora resurser kan ibland vara bra för nytänkandet. Helene Blomberg, HFAB, menade att i en samverkan bör alla känna sig som en vinnare. Om man arbetar på ett bostadsbolag måste man fråga sig hur hyresgästerna kommer att känna av att man samverkar. Det gäller att också att känna till vilka förutsättningar som de olika samverkansparterna har och vem som tar samverkan vidare efter den inledande pilotperioden. Man behöver inte vara så rädd för projektformen om man bara har en plan för vad som ska hända sedan. Fortsätt med det som fungerar och strunta i det som inte fungerar menade Helene.
Unesco LUCS kunskapspilot ”Välkomstjobb” tillkom efter att bostadsbolaget HFAB deltagit i ett ESF-projekt där man skulle hitta fram till nya vägar till arbete, för hyresgästerna. Idén om att anställa en egen arbetsförmedlare som jobbar inne i bostadsbolaget är egentligen mot regelboken om samverkan med Arbetsförmedlingen. Genom att våga utmana strukturerna kunde man hitta fram till en pragmatisk lösning för att kunna erbjuda en egen arbetsförmedlare inom HFAB.
Samtalet leddes av Karin Bruce och dokumenterades av Mikael Morberg från Unesco LUCS kansli.
Comments